Michael och jag gifte oss unga, med lite pengar men stora drömmar. Han hade haft en dröm ända sedan barndomen: att få en son.
”En dag ska jag få en liten pojke”, brukade han säga. ”Jag ska lära honom att fiska, visa honom hur man kör och föra vårt familjenamn vidare.”
Jag log alltid och tänkte att det bara var en oskyldig önskan. Men vårt första barn blev en flicka. Sedan kom vår andra, tredje, fjärde och femte dotter.
Vårt hem fylldes av fina klänningar, små skor, skratt, godnattsagor och fem dyrbara röster som kallade oss mamma och pappa. Jag älskade varje sekund som deras mamma. Men så småningom märkte jag att något inom Michael höll på att gå sönder.
Han började komma hem sent, vara borta oftare och dra sig undan. Han behandlade aldrig flickorna illa, men när de sprang fram för att välkomna honom nådde leendet sällan ögonen.

En kväll frågade vår äldsta dotter något som gjorde ont i hjärtat.
— Mamma, önskar pappa att vi var pojkar?
Jag kramade henne hårt och sa att hennes pappa älskade henne. Men innerst inne hade även jag börjat tvivla.
En kväll föreslog jag att vi skulle försöka få ett barn till. För första gången på flera år lyste Michaels ögon upp. Några veckor senare blev jag gravid, och han förändrades nästan över en natt. Han kom hem tidigare, lekte med flickorna, hjälpte till hemma och pratade entusiastiskt om framtiden. Om det blev en pojke ville han ge honom sin farfars namn.
Våra döttrar räknade dagarna tills deras nya syskon skulle komma.
Sedan var det dags för ultraljudet. Jag minns allt: det kalla undersökningsrummet, läkarens vänliga leende och hur Michael höll min hand.
— Grattis! Ni väntar ännu en liten flicka!
Jag vände mig mot Michael och väntade på hans reaktion. Han sa ingenting. Leendet försvann och hans fingrar gled långsamt bort från mina.

På vägen hem sa ingen av oss ett ord. De följande dagarna fylldes av en tystnad som jag knappt stod ut med. Jag såg hur han låtsades vara glad när flickorna pratade om sin lillasyster.
Men jag kunde se besvikelsen i hans ögon. Så småningom började jag klandra mig själv för något jag inte kunde påverka.
En kväll, efter att flickorna hade somnat, hittade jag Michael ensam i vardagsrummet. Mina händer skakade när jag gick fram till honom.
— Michael, jag måste prata med dig.
Jag drog ett djupt andetag.
— Jag har tänkt… kanske borde vi inte behålla barnet.
Han såg på mig som om han inte trodde sina öron.
— Vad menar du?
— Om ännu en dotter gör dig så olycklig kanske det är bättre om vi inte…
Jag kunde inte avsluta meningen. Jag kunde knappt förstå att jag var beredd att offra något så dyrbart bara för att jag var rädd att förlora min mans kärlek.
Michael reste sig häftigt. Ögonen fylldes av tårar och rösten darrade. Han lade försiktigt handen på min mage.

— Hur kunde du ens tänka så? viskade han.
Han fortsatte:
— Tror du verkligen att jag ville ha en son mer än jag ville ha den här familjen? Jag trodde att en pojke skulle få mig att känna att jag förde något vidare. Men någonstans på vägen glömde jag allt jag redan hade.
Han såg mot hallen där våra fem döttrar sov.
— Jag har fem små flickor som springer in i min famn, kallar mig pappa och tror att jag är deras hjälte. I stället för att vara tacksam jagade jag en dröm i åratal och fick människorna jag älskar att känna sig oönskade.
Då bröt han ihop helt.
— Förlåt. Jag är så ledsen. Du förtjänade en bättre make och våra döttrar en bättre pappa. Den här lilla flickan förtjänar att födas in i ett hem där man firar henne, inte ångrar att hon kom.

Jag kunde inte heller hålla tillbaka tårarna. Michael knäböjde bredvid mig, kysste min mage och viskade:
— Hej, prinsessa. Pappa längtar efter att få träffa dig.
Något förändrades mellan oss den kvällen.
Några månader senare föddes vår sjätte dotter. Michael höll henne mot bröstet och grät samtidigt som han log.
— Hon är perfekt, viskade han.
För första gången trodde jag honom.
I dag är vårt hem fortfarande fullt av sex flickor, ändlösa skratt och underbart kaos. Michael tar med dem och fiskar, lär dem att cykla och säger till var och en att hon kan bli vad hon än drömmer om.
Ibland är den största välsignelsen inte att få det man önskat sig, utan att äntligen inse hur mycket man redan har.
Jag lärde mig också detta: ett barns värde avgörs aldrig av om barnet är en pojke eller en flicka. Alla barn förtjänar att välkomnas med villkorslös kärlek.
